Har just kommit hem från en promenad i spåret. De andra tog skidorna men eftersom jag har varit lite hängig så ville jag inte åka runt hela fjället.
Jag och Johan gjorde sällskap hela vägen upp till den högsta punkten på fjällrundan. Vi hann stå där själva en bra stund, eftersom vi fick lite försprång.
Känslan av att stå så högt uppe, mellan två berg och se ut över fjällen och solnedgången och det enda man hör är sina egna andetag, är nästan obeskrivlig. Det känns lite som att tiden står stilla och att det enda som existerar är vi två.
Det är så vackert när solnedgångens färger speglar sig mot de snötäckta bergen. Idag låg dessutom en dimma/ett moln ganska lågt och låååååångt borta kunde man se ett berg tränga upp genom täcket och glänste som en diamant, skimrande i rosa och lila.
Eftersom jag skulle hem och laga mat vände jag där uppe, men när de andra åkte vidare på skidorna valde jag att stå kvar och bara njuta av utsikten mot bergen och solnedgången. Helt själv. Bara jag, snön, kylan och mina egna andetag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar